Allmänt om fladdermöss
På denna sida handlar allmänt om fladdermössen.
Rulla nedåt eller använd följande länkar för att komma direkt ner till den avdelning du är nyfiken på. Eller använd menyerna ovan för att hitta annan information.
Bild: Phoenix B 1of3 via Wikimedia Commons.
Fladdermusens utbredningsområde.
Om djurgruppen fladdermöss
Fladdermössen (Chiroptera) är den däggdjursgrupp som har flest antal arter efter gnagarna. Antalet beskrivna arter i världen är mer än 1400. Nya arter upptäcks hela tiden och framför allt i tropiska områden. Denna djurordning omfattar många familjer såsom flyghundar, hästskonäsor och läderlappar m.m. Sveriges 19 arter av insektätande fladdermöss tillhör alla den stora familjen i läderlappar (Vespertilionidae). I Europa finns för närvarande 41 olika fladdermusarter.
Fladdermöss förekommer på alla kontinenter, förutom Arktis och Antarktis, och de flesta arterna finns i tropikerna. Insekter är den dominerande födan för de flesta av arterna, men många andra födoval förekommer som t.ex. frukt, nektar, pollen, blod, fisk, grodor, reptiler, fåglar och däggdjur.
Fladdermössen är ensamma bland däggdjuren om att kunna flyga aktivt (likt fåglar) och många av fladdermusarterna har en väl utvecklad förmåga till ekolokalisering. Fladdermössen har ett socialt liv, som skiljer sig väsentligt från hur det är hos andra däggdjur, genom att framförallt honorna bildar kolonier som kan bli mycket stora.
Fladdermössens årscykel. Illustration: Iwona Daton
Brunlångöra. Bild: Gordon Johnson, från Pixabay.
Fladdermössens årscykel
I Sverige är alla fladdermöss anpassade till att livnära sig på insekter, vilket också styr hur aktiva de är under året. För att kunna leva på insektsdiet krävs t.ex. dvala under vintern.
Koloniperioden är då honorna samlas och föder upp ungarna, och är också den period då insektstätheten är som störst (sommaren). Parningen sker huvudsakligen direkt efter kolonitiden, då både hanar och honor fortfarande är i god kondition. Detta kräver i sin tur en speciell anpassning med fördröjd befruktning för att förhindra att ungarna föds mitt i vintern. Fladdermössen går i mer sammanhängande vinterdvala under perioden september till april (höst och vinter), men tidpunkten varierar en del efter väderleken. Det händer också att fladdermöss är aktiva ända till november och ibland vaknar de upp ur vinterdvalan för att exempelvis byta till bättre övervintingsplats. Under vinterdvalan krävs ett svalt och fuktigt klimat. Det hittar fladdermössen hittar i grottor, gruvgångar, stenskravel, större stenbyggnader, jordkällare och i ihåliga träd (läs vidare under sektionen Övervintring).
Under försommaren samlas dräktiga honor samlas till kolonier där de oftast föder ungar i slutet av juni. I juli månad ökar honornas energibehov ytterligare på grund av att ungarna diar och växer vilket gör att honorna behöver jaga tre till fyra timmar om natten. För de flesta arter börjar hanarna hävda parningsrevir i juli, vilket också får deras energibehov att öka. I augusti ökar fladdermössens aktivitet ytterligare när ungarna börjar flyga (läs vidare under sektionen Yngelkolonier).
Under hösten migrerar vissa svenska fladdermusarter söderut för att söka bättre övervintringslokaler. Höstmigration har observerats mellan mitten av augusti och början av oktober, med en aktivitetstopp i slutet av augusti. På våren migrerar de tillbaka till Sverige för att bilda kolonier. Både vår- och höstmigrationsperioderna för trollpipistrell varar ca 40 dagar. I Sverige har fladdermöss spelats in under längre perioder tack vare studier av fladdermöss kopplade till effekter av vindkraftverk. Studierna visar att 80 % av inspelningarna gjordes under sensommaren (15 juli – 15 september). Men olika arter har olika beteende. Större brunfladdermus och gråskimlig fladdermus är mer aktiva i augusti till mitten av september medan dvärg- och trollpipistrell visar en aktivitetstopp i början av oktober. Nordfladdermus, däremot, visar olika aktivitetstoppar mellan mitten av juli till slutet av september, men aktiviteten börjar öka redan i början av juni (läs vidare under sektionen Migration).
Ekolokalisering - om att se i mörkret
Följande information har vänligen tillhandahållits av Nattbakka - ord & natur (extern länk som öppnas i nytt fönster).
Se med öronen och ropa med näsan
Många fladdermöss har fantastiska ansikten, med märkliga näsor, utskott runt munnen och jätteöron. Formen på öronen och ansiktet kan dessutom ändras under flykt. Anledningen till detta är att småfladdermöss till stor del lever i en värld av ljud. De använder ekopejling.
Fladdermöss har en unik förmåga att manövrera och fånga byten i mörker, vilket i alla tider har fascinerat människan. Länge trodde man att fladdermössen hade ett övernaturligt mörkerseende och det var en vanlig uppfattning att fladdermusblod kunde bota ögonsjukdomar, ja till och med få blinda att se. Men 1793 experimenterade italienaren Lazzaro Spallanzani och schweizaren Charles Jurine med fladdermöss i en hinderbana. De visade att fladdermöss med ögonbindel enkelt tar sig fram, medan fladdermöss med öronproppar inte gör det. Deras slutsats var att fladdermöss kan se med öronen.
Det skulle dock dröja ända fram till 1938 innan det fick sin förklaring. Efter första världskriget började försvarsindustrin utveckla ubåtsförsvar som bygger på sonar och radar, det vill säga teknik för att kunna upptäcka föremål med hjälp av ekon. Det var då man började misstänka att det fanns för oss ohörbart ljud, ultraljud, och det visade sig snart att det var just sådant som fladdermöss använde för att ”se” i mörker. Man myntade begreppet ekopejling.
Ekopejling innebär att man med hjälp av ljud och dess ekon kan upptäcka olika föremål. En fladdermus skriker med korta pulser av högfrekvent ljud, vilket studsar mot olika objekt i omgivningen. Fladdermusen hör ekot och får då information om avstånd och storlek, rörelseriktning och hastighet.
I princip fungerar det på samma sätt som när vi ropar i en dalgång och precis så som forskarna tänkte när de skapade de första sonar- och radarsystemen. Men där vi hör berg, upptäcker fladdermöss en mygga.
Ljuden formas med stämbanden, precis som hos andra däggdjur, och sänds ut genom munnen eller näsan. Att fladdermöss flyger med öppen mun är alltså inte för att de tänker bitas, utan för att de använder ekopejling. Hur mycket munnen öppnas avgör hur ljudet sprids eller koncentreras, allt beroende på vad fladdermusen vill ”se” för tillfället.
Hos de arter som använder näsan hittar vi de mest udda ansiktena. Konstruktionen är oerhört avancerad och vi förstår ännu inte i detalj hur den fungerar. Men det står klart att fladdermössens märkliga ansikten i själva verket är avancerade ljudmottagare och sändare som kan ändra form och funktion efter behov.
Trollpipistrellens migration.
Källa: Riccardo Pravettoni, UNEP/GRID-Arendal www.grida.no/resources/7643 (extern länk i nytt fönster)
Migration
Fladdermössen förflyttar sig mellan olika livsmiljöer under året, exempelvis där de påträffas efter vinterdvalan före yngelperioden, under själva yngelperioden samt efter yngelperioden och före flyttningen till övervintringsplatserna. Samtliga svenska arter lär gå i dvala under några månader under vintern, antingen här i Sverige eller på kontinenten. Dock kan mindre förflyttningar tänkas ske under vintern för att optimalt mikroklimat under dvalan skall uppnås.
Det är känt att arter som övervintrar i grottor migrerar kortare sträckor än de arter som övervintrar i träd.
Fladdermusarterna kan delas in i fyra grupper:
1. långmigrerande arter
2. regionalt migrerande
3. fakultativt migrerande
4. samt stationära arter
Långmigrerande arter
Fyra fladdermusarter är kända som långmigrerande inom Europa:
– Gråskimlig fladdermus migrerar upp till 1 787 km och i medeltal mer än 500 km. Däremot är populationerna i Danmark mer stationära och förflyttar sig där endast 5 till 40 km mellan vinter- och sommarkvarteren.
– Mindre brunfladdermus migrerar upp till 1 507 km (mestadels honorna).
– Större brunfladdermus migrerar upp till 1 546 km (dock endast honorna). Några individer som var ringmärkta i Skåne har återfunnits i Tyskland. Några individer av större brunfladdermus övervintrar ändå i södra Sverige.
– Trollpipistrell migrerar upp till 1 905 km och i medeltal mer än 1 000 km. Några individer som var ringmärkta i Skåne har återfunnits i Tyskland.
Regionalt migrerande arter
Andra arter är kända som regionalt migrerande. Det betyder att avståndet mellan vinter- och sommarkvarter är i storleksordningen någon eller några hundratals km. Vissa av dessa arter kan migrera upp till 800 km. Dvärgpipistrell och sydpipistrell är kända som regionalt migrerande i Sverige men troligen flyttar åtminstone en del individer till övervintringsplatser på kontinenten precis som trollpipistrellen.
Fakultativt migrerande arter
Vissa fladdermusarter kan antingen vara stationära eller regionalt migrerande, så kallade fakultativt migrerande. Bland våra fladdermöss anses taigafladdermus, större musöra, vattenfladdermus, dammfladdermus, fransfladdermus, nordfladdermus och sydfladdermus vara sådana.
Stationära arter
Några arter är stationära i sina habitat i hela Europa och flyttar endast några tiotals km mellan vinter- och sommarkvarter. Till denna grupp hör bechsteins fladdermus, mustachfladdermus, barbastell, brunlångöra och grålångöra.
Övervintring
Kunskapen om var våra övervintrande fladdermöss håller till är fortfarande relativt bristfällig. Vi känner naturligtvis till vissa lokaler, såsom gamla gruvor och befästningsanläggningar där många fladdermöss övervintrar. På dessa platser sker viss övervakning där fladdermössen räknas vid något enstaka tillfälle varje vinter.
I Jönköpings län finns flera gruvor där räkningar av fladdermöss har gjorts under en följd av år. Vidare har räkningar gjorts av övervintrande fladdermöss i Stockholms skärgård som redovisas i en artikel i tidskriften Fauna och Flora 2021. I nämnda artikel presenteras data från 35 års inventeringar. Här kan du läsa artikeln (länk till PDF).
Foto: Lars-Eric Roxin
Yngelkolonier
På senvåren söker sig fladdermössen tillbaka till sina hemortsområden och honorna sluter sig där samman och föder upp ungarna i s.k. yngelkolonier. Ofta förekommer fladdermössen artvis i kolonierna, men flera arter kan också förekomma i samma byggnad. Kolonilokalen är vanligen placerad på en varm och mörk plats i närheten av lämpliga födosöksområden. Vissa arter av fladdermöss bor nästan uteslutande i hålträd, som t.ex. större brunfladdermus, medan många andra vissa andra arter föredrar att bo i byggnader. De flesta arterna har sina kolonier såväl i hålträd som i byggnader.
Vanliga platser för yngelkolonier är hålträd, äldre trähus, gamla industribyggnader (sågar, spinnerier m.m.), lador, kyrkor, slott etc. Men fladdermöss kan också påträffas under lös bark på ett träd eller bakom klängväxter. Det är inte ovanligt att enstaka fladdermusexemplar påträffas i vedstaplar. Under sommarperioden när fladdermössen har ungar hittar man ofta fladdermössen mellan ytter- och innertak, vid murstocken, i innerväggarna eller mellan plåttak och innertaket på en lada. I byggnader med stengrunder som kyrkor eller slott befinner sig fladdermössen ofta högt upp i byggnaderna under sommarperioden.
Antalet individer i en koloni kan variera mycket. Bakom lös bark eller i ett hackspetthål eller en fladdermusholk kanske det bara får plats ett fåtal fladdermöss. En ihålig vägg i en byggnad kan dock rymma mycket stora kolonier som i sällsynta fall kan omfatta så mycket som ca 400-500 individer.
I Sverige är fladdermössens boplatser bristfälligt undersökta jämfört med vissa andra europeiska länder där man har mycket god kunskap om var fladdermössen har sina sommarkolonier. Ett av skälen till att kunskapen om koloniplatserna är bättre i t.ex. Tyskland och Storbritannien, beror på att man där regelbundet följer upp kända kolonilokaler – särskilt för hotade arter. Arbetet underlättas dessutom av att det där finns ett stort intresse hos allmänheten och lokala ”Bat Groups”, som hjälper experterna att hålla ordning på vilka fladdermöss som finns på olika platser.
Men även i Sverige är det naturligtvis viktigt att känna till var fladdermössens boplatser finns, inte minst vid olika typer av exploateringar och i samband med ombyggnationer i framförallt äldre fastigheter. Fladdermössens koloni-, övervintrings- och viloplatser är skyddade enligt miljölagstiftningen (Artskyddsförordningen).
Sannolikt har också tillgången på lämpliga koloniplatser under reproduktionstiden minskat under 1900-talet. Detta i takt med att markanvändningen landskapet har förändrats inom exempelvis jord och skogsbruket och inte minst genom urbaniseringen.
Vattenfladdermöss i Convento de Cristo,
Tomar, Portulgal
Photo: In courtesy of Diogo Oliveira (onWILD)
Holkgruppen
Föreningen har en arbetgrupp vars syfte är att bidra med kunskapen om hur vi kan främja livsmiljöer för fladdermöss genom att skapa lämpliga boplatser där ändamålsenliga holkar sätts upp.
Foto: Lars-Eric Roxin
Fridlysning och EUROBATS
Samtliga fladdermöss som finns i Sverige är fridlysta enligt artskyddsförordningen (SFS 2007:845) vilket innebär att det inte är tillåtet att avsiktligt fånga eller döda fladdermöss. Man får heller inte avsiktligt störa fladdermöss särskilt under fladdermössens parnings-, uppfödnings-, övervintrings- och flyttperioder eller skada eller förstöra deras fortplantningsområden och viloplatser. Dessutom är fladdermössen skyddade genom den internationella överenskommelsen om skyddet av de europeiska fladdermuspopulationerna, EUROBATS. För närvarande har 35 av Europas 49 länder skrivit på avtalet, samt 2 icke-europeiska länder. De länder som anslutit sig till EUROBATS-avtalet har förbundit sig att skydda alla arter som förekommer i Europa och i angränsande länder utanför Europa. EUROBATS-avtalet omfattar just nu följande arter, men listan uppdateras kontinuerligt när nya arter har beskrivits.
Uppdaterad 2024-02-03 av Helena Backius
KONTAKTA OSS
Har du hittat ett fel på sidan?
Skicka ett mail till:
Copyright © Alla rättigheter förbehållna